Jag har inte läst Colleen Hoovers roman och gick därför in i VERITY ganska blank, vilket i efterhand nog var det bästa sättet att se den på. Det här är nämligen en film som lever på att man hela tiden försöker förstå vem som talar sanning, vem som manipulerar vem och hur mycket av det man ser som överhuvudtaget går att lita på.
Jag såg filmen på Bio Roxy i Kristianstad och ganska snabbt fick jag känslan av en sorts thriller som inte görs lika ofta längre. Ett enormt avskilt hus, snygga människor med alldeles för många hemligheter, förbjuden attraktion, mörka familjehistorier och en konstant känsla av att någon inte berättar hela sanningen. VERITY vill väldigt gärna tillbaka till 90-talets blanka, sexiga och lite osmakliga thrillers. Det gillar jag. Frågan är bara om den själv vågar vara riktigt lika osmaklig.
Handling
Lowen Ashleigh, spelad av Dakota Johnson, är en författare vars karriär inte direkt går lysande. Då får hon chansen att avsluta en framgångsrik bokserie åt stjärnförfattaren Verity Crawford, som efter en olycka inte längre kan skriva.
Det är Veritys man Jeremy, spelad av Josh Hartnett, som anlitar henne. För att gå igenom Veritys material flyttar Lowen till familjens stora, isolerade hus, där även Verity själv befinner sig, nästan orörlig i ett rum på övervåningen.
När Lowen hittar ett opublicerat manus som verkar vara Veritys egen självbiografi förändras allt. Det hon läser är betydligt mörkare än väntat och får henne att börja ifrågasätta både Verity, Jeremy och familjens historia. Samtidigt växer attraktionen mellan Lowen och Jeremy, vilket naturligtvis gör hela situationen ännu mer komplicerad.
En thriller från en annan tid
Det är nästan omöjligt att inte tänka på andra filmer när man ser VERITY. Kombinationen av författare, isolerat hus och en kvinna som ligger hjälplös på övervåningen ger omedelbara vibbar av MISERY. Men filmen drar minst lika mycket åt BASIC INSTINCT och FATAL ATTRACTION, där sex, fara och manipulation hela tiden ligger nära varandra.
Det finns också något av REBECCA i hur Lowen flyttar in i en annan kvinnas värld och sakta börjar ta plats i hennes hem, hennes relation och hennes historia. Det här är till stor del anledningen till att jag gillar VERITY, det görs sällan thrillers som vågar vara lite glansiga, vuxna, sexiga och smått absurda. Här finns en typ av melodramatik som nästan känns gammaldags, på ett bra sätt.
Problemet är att filmen ibland verkar skämmas lite för den sida av sig själv som är mest underhållande. Historien är i grunden ganska galen, men Michael Showalter regisserar den nästan hela tiden som om det vore ett extremt seriöst psykologiskt drama. Jag hade gärna sett lite mer självdistans, lite mer camp och framför allt lite större vilja att faktiskt omfamna det skruvade och sexiga.
Anne Hathaway äger filmen
Anne Hathaway är filmens stora behållning, trots att Verity tillbringar stora delar av filmen mer eller mindre orörlig lyckas hon hela tiden vara närvarande. Genom manusets tillbakablickar får Hathaway betydligt mer att arbeta med och där blir hon både manipulativ, iskall och riktigt obehaglig, det är också där filmen känns som mest levande.
Dakota Johnson fungerar som Lowen, men hennes väldigt lågmälda spelstil gör ibland att dramatiken tappar lite energi. Det händer saker omkring henne som rimligtvis borde få vilken människa som helst att packa väskan och springa därifrån, men Lowen reagerar ofta med samma återhållsamma tonläge.
Josh Hartnett passar däremot väldigt bra som Jeremy. Han är charmig och sympatisk, men samtidigt tillräckligt svår att läsa för att man aldrig riktigt ska känna sig säker på honom. Tyvärr blir kemin mellan Hartnett och Johnson inte riktigt så stark som filmen behöver. Eftersom deras relation är en viktig del av berättelsen hade det behövts lite mer hetta och lite mindre poserande.
När filmen är läskig fungerar den bäst
VERITY har flera riktigt effektiva scener, framför allt är filmen duktig på att låta långa, lugna partier bygga upp en falsk trygghet innan någonting plötsligt förändrar hela stämningen.
Huset är en stor del av det. Jim Frohnas foto är blankt och väldigt snyggt, med stora fönster, mörka trappor, dimma och långa korridorer. Ibland känns miljöerna nästan lite för perfekta, mer som ett dyrt magasin än ett hem, men när ljuset försvinner och huset får bli mörkt på riktigt fungerar det väldigt bra.
Saker att se fram emot
Utan att spoila för mycket, det här är de tre sakerna jag vill att ni håller koll på.
- Anne Hathaway i tillbakablickarna. Det är här filmen vaknar på riktigt. Hathaway är manipulativ, iskall och riktigt obehaglig, och varje gång Lowen läser vidare i manuset ville jag ha mer av henne. Att hon lyckas bli filmens mest närvarande karaktär trots att hon ligger mer eller mindre orörlig större delen av tiden säger en hel del.
- Huset. Stora fönster, mörka trappor, dimma och långa korridorer. Jim Frohnas foto gör familjens hem till en egen karaktär, och när ljuset försvinner och huset får bli mörkt på riktigt är VERITY som allra bäst. Håll lite extra koll på övervåningen.
- Lugnet före stormen. Filmen är riktigt duktig på att låta långa, lugna partier bygga upp en falsk trygghet innan någonting plötsligt vänder på hela stämningen. Släpp inte garden bara för att det är tyst en stund.
Gillar du MISERY, BASIC INSTINCT eller GONE GIRL och saknar tiden då vuxna thrillers fick vara både sexiga, melodramatiska och lite smaklösa finns det en hel del att hämta här.
Sammanfattning
Jag hade ändå kul med VERITY. Den är snygg, smart, välspelad och tillräckligt underhållande för att jag aldrig hade tråkigt, och framför allt Anne Hathaway gör filmen sevärd.
Jag gillar dessutom att den vågar försöka göra en vuxen thriller som tydligt hämtar inspiration från en period då filmer gärna fick vara både sexiga, melodramatiska och lite smaklösa.
Men VERITY hade kunnat vara betydligt bättre om den vågat släppa kontrollen lite mer. Den är för polerad när den borde vara smutsig, lite för seriös när den borde vara galen och ibland mer intresserad av nästa twist än av den obehagliga stämning den redan lyckats bygga upp.
Det är ingen ny BASIC INSTINCT, MISERY eller GONE GIRL, men det finns tillräckligt mycket av deras DNA här för att jag ska uppskatta försöket. Boken är nog bättre än filmen, men jag är glad att jag såg den.
Filmen distribueras i Sverige av SF Studios och hade svensk biopremiär den 2 oktober 2026.