Alla som hade en Super Nintendo i början av 90-talet vet exakt hur det låter när Ryu skriker Hadouken. Jag tillbringade en stor del av 1993 med att försöka få till en Shoryuken på en kontroll som var kladdig av läsk, och förlorade i princip varje match mot min polare som alltid, alltid valde Guile.
Så när jag såg att det skulle göras film på STREET FIGHTER var jag ju tvungen att gå!
Vi har sett andra försök, som exempelvis STREET FIGHTER från 1994 med Jean-Claude Van Damme som Guile och Raul Julia som Bison, en av de där filmerna som är så jävla usla att de blir fantastiska. STREET FIGHTER: THE LEGEND OF CHUN-LI från 2009 är inte alls på min topplista. Det enda som funkat är STREET FIGHTER II: THE ANIMATED MOVIE, som är tecknad, japansk och tar sig själv på blodigt allvar.
Så ribban låg ganska lågt. Och ja, den nya filmen kliver över den, men inte med mycket.
Handling
Filmen börjar med en tecknad prolog i gammal hederlig anime-stil, verkligen något jag gick igång på. Det är 1987, Ryu (Andrew Koji) vinner den första World Warrior-turneringen mot Sagat och ger honom det där ärret över bröstet, men något mörkt vaknar i honom samtidigt. Demonen Akuma (wrestlaren Roman Reigns) dyker upp och dödar mästaren Gouken, och Ryu och Ken går skilda vägar.
Sex år senare, alltså 1993, säljer Ryu mat från en vagn och försöker vara osynlig. Ken (Noah Centineo) har blivit kändis, gör reklamfilmer och slår sönder parkerade bilar för att han tycker det är kul. Sexiga Interpol-agenten Chun-Li (Callina Liang) letar upp dem båda, för Bison (David Dastmalchian) har dragit igång en ny turnering i sin egen stad Metrolao City, och det han egentligen är ute efter är kraften som bor i Ryu.
Resten är i princip en lista på alla karaktärer från spelet som ska få sina trettio sekunder. Guile, Balrog, Vega, Dhalsim, Zangief, E. Honda, Cammy, Blanka. Allihop är med. Vissa gör något, men de flesta står mest där och ser ut som sina sprites från spelet.
Turneringen som inte blev av
Här kommer det jag blev mest irriterad på. Hela filmen bygger upp en åttamannaturnering med bracket och allt, precis som i spelet. Sen visas typ två matcher och alla andra sker utanför bild, folk lämnar walkover, eller så klipper filmen bort till något helt annat. Här kunde det blivit episka fightingscener, jag tänker i stil med ONG-BAK.
Det känns som att sitta vid arkadmaskinen, stoppa i pengar, och så drar någon ur sladden efter andra ronden.
Istället ägnar filmen en stor del av mittenpartiet åt Ryu i fängelse och Ken som festar med sin manager Dan Hibiki (Andrew Schulz), som får sjukt mycket mer tid på duken än han förtjänar. Jag fattar att vänskapen mellan Ryu och Ken är filmens hjärta, och den biten funkar faktiskt. Men jag kom hit för att se Zangief kasta folk i marken, inte för att se Ken ha identitetskris.
Fighterna
När det väl slåss är det blandat, den bästa scenen i hela filmen är ett slagsmål på ett hotellrum mellan Ryu och Ken, där Ken är förbannad och Ryu bara försöker undvika honom på allt mer idiotiska sätt. Riktiga stunts och riktig timing, det känns nästan som gamla Jackie Chan. Även scenen i regnet mellan samma två är skitbra, Andrew Koji kan slåss på riktigt, det syns, och han är helt klart den som bär filmen.
Bastumatchen mot E. Honda är exakt så svettig som det låter, Chun-Li får en handfull scener där hon sparkar ihjäl folk med en ilska som faktiskt är ganska otäck, och Callina Liang är bäst på hela rollistan när hon väl får göra något. Problemet är att arenamatcherna, de som faktiskt borde vara filmens höjdpunkt, är klippta som en musikvideo från MTV 1995.
Slowmotion, snabba klipp och en kamera som aldrig står stilla, så ibland är det faktiskt svårt att se vem som slår vem.
Och Blanka, som spelas av Jason Momoa, är en grön CGI-figur som ser ut som något från PlayStation 2, och han låter precis som Jason Momoa som leker apa. Jag tror att det är meningen, dock är jag inte helt säker.
Anime, musik och 90-tal
De tecknade partierna, gjorda av Titmouse som gjort massa amerikanska vuxenserier, är så snygga att man faktiskt blir lite besviken varje gång filmen klipper tillbaka till riktiga människor. Hela filmen hade kunnat vara tecknad, då hade den blivit bättre.
Soundtracket är fullproppat med 90-talslåtar. Rage Against the Machine, Soundgarden, The Offspring, 4 Non Blondes, Montell Jordan. Problemet är att filmen utspelar sig 1993 och hälften av låtarna kom ut senare. Jag är dock inte den som brukar bry mig om sånt, men när en låt från 1995 spelas i en scen där det tydligt står 1993 på skärmen så är det juh lite slarvigt. 50 Cent spelar boxaren Balrog och slåss till sin egen låt och detta är precis lika töntigt som det låter, och det är nog meningen.
Och blodet då?
Filmen har elvaårsgräns i Sverige och det märks i varenda slagsmål. Folk får sparkar i ansiktet och reser sig upp utan ett blåmärke. Detta jämför jag med exempelvis MORTAL KOMBAT II som gick på bio tidigare i år, där folk slits itu till höger och vänster. Här är spelen faktiskt råare än filmen, och det säger ganska mycket. Den som vill ha kampsport med slaffs får gå och se NINJA ASSASSIN igen istället.
Slutord
Jag gick in med låga förväntningar och fick ungefär vad jag väntade mig. En färgglad, stökig och ganska dum film som älskar spelet den bygger på, och som är som roligast när den slutar försöka ha en handling. Två timmar är tjugo minuter för mycket, turneringen är en bluff och den kunde varit bättre, det fanns mycket potential här.
Fast jag satt och flinade ändå, hörde folk i salongen härma Hadouken-ljudet på väg ut, och det är nog det bästa betyg en sån här film kan få. Den är bättre än STREET FIGHTER från 1994, den är helt klart bättre än THE LEGEND OF CHUN-LI, och den är sämre än THE ANIMATED MOVIE. Vilket den har gemensamt med alla andra filmer som gjorts på spelet.
Stanna kvar efter eftertexterna, det kommer en tecknad scen som sätter upp nästa film. Och ja, jag kommer gå och se den också, jag vet inte riktigt varför.
STREET FIGHTER släpps i Sverige av UIP och går just nu på bio, bland annat på Filmstaden.
