Denis Villeneuve gör det nästan ingen trodde var möjligt: han förvandlar Frank Herberts sega ökenbibel till ren, svindlande bioupplevelse, där varje bild verkar mejslad för att ses stor och högt.
Där första filmen dukade bordet är det nu dags att äta. Paul Atreides (Timothée Chalamet) vandrar in i öknens folk, lär sig rida sandmask och dras allt djupare in i en roll han både längtar efter och fasar för. Villeneuve låter berättelsen andas, men tappar aldrig greppet om spänningen.
Det tekniska är närmast provocerande skickligt. Greig Frasers foto vräker mellan gnistrande solljus och en svartvit gladiatorarena som får hela salongen att hålla andan. Hans Zimmers ljudmatta är mindre musik än vädersystem, ett tryck man känner i bröstet snarare än hör.
En blockbuster som vågar vara långsam, vacker och obekväm på samma gång.
Men det är i skådespelet den lyfter från spektakel till något större. Zendaya får äntligen kött på benen, Austin Butlers Feyd-Rautha är ren mardröm i människoform, och Rebecca Ferguson balanserar tro och manipulation på en knivsegg. Jag satt på rad sju och glömde att andas.
Om det finns en invändning är det att del två förutsätter att du minns del ett, och att slutet mer öppnar en dörr än stänger den. Men när resan är så här bra blir väntan på nästa kapitel snarare ett löfte än ett problem.
/ David