Vissa filmer är bara sjukt svåra att beskriva med ord, sedan har vi DIGGER, som är nästan omöjlig att beskriva, och detta är kanske en del av charmen. Tom Cruise spelar en flintskallig, mullig oljemiljardär med texasdialekt som bryr sig mer om sin urgamla katt än om att halva Europa håller på att dränkas. That’s it :)
Jag såg den på Bio Roxy i Kristianstad, och jag måste säga att det finns något speciellt med att se en så här konstig film i en riktig biosalong. Ingen paus-knapp, ingen mobil att fly till, bara du, Tom Cruise i fatsuit och en katastrof. Det är kanske precis så den här filmen ska upplevas.
Fast nej, det är inte riktigt allt. Det är långt ifrån allt. Men mer än så får jag inte säga utan att få en arg Warner-PR-person efter mig.
Handling
Digger Rockwell är världens mäktigaste oljemagnat, han bor i ett slottsliknande palats tillsammans med katten Maggie, ett skabbigt och stinkande litet kräk som veterinären menar har allt mellan några veckor och några minuter kvar att leva.
Samtidigt sker en explosion vid en av Diggers anläggningar på Grönland och ett gigantiskt isblock bryter loss och börjar driva mot Europas kust. Vad gör Digger då? I denna panik vill han äga narrativet och se till att han själv framstår som hjälten.
Runt honom finns en president (John Goodman) som mest gnäller och med sina rådgivare verkar sugen på att lösa allt med bomber. Där finns också en stressad miljöexpert (Riz Ahmed) och Diggers syster Emma (Sandra Hüller), som driver ett bolag inom förnybar energi med brorsan som delägare.
Och efter ungefär en halvtimme händer något som vänder upp och ner på hela filmen. Jag säger inte vad, men jag satt med käken i knät.
Kubrick, Roy Andersson och Team America
Den mest uppenbara influensen är DR. STRANGELOVE. Det är samma idé om att låta en total katastrof spelas ut av inkompetenta, gapiga och självupptagna män i fina kostymer. Iñárritu själv vill tydligen inte riktigt kännas vid jämförelsen, men sorry, den är sjukt tydlig.
Visuellt är det mycket Roy Andersson, det är bleka människor i likadana kostymer, stela tablåer och en känsla av att alla figurer är lite döda redan. Men du får även lägga till en skvätt Guillermo del Toro i scenografin och mot slutet en rejäl dos TRIANGLE OF SADNESS i rikemanssatiren.
Sedan fick jag faktiskt skitmycket vibbar från TEAM AMERICA: WORLD POLICE, speciellt hur politiken skildras, världsledare som inte har en aning om hur resten av världen ser ut, beslut som fattas på känsla och magkänsla istället för fakta, och en övertygelse om att varje problem går att lösa med lite mer våld. När presidentens rådgivare börjar prata om att bomba bort ett isberg är det precis samma logik som när Team America spränger halva Paris för att stoppa några terrorister. Det är vi mot dom, och den som har mest makt bestämmer vad som är sant. Iñárritu är kanske inte lika grov i käften som Trey Parker och Matt Stone, men satiren om amerikansk storebrorspolitik ligger betydligt närmare än man kan tro.
Tom Cruise & skådespeleriet
Det viktigaste i en film som heter DIGGER är så klart om Digger funkar, och det gör han verkligen! Cruise har gömt sig under kilovis med smink, en fatsuit och en tjock sydstatsdialekt. Man ser hela tiden att det är världens största filmstjärna som leker gubbe, men det gör ingenting.
Biorollerna är också grymma, exempelvis John Goodman som president ger rejäla Coen-vibbar, Riz Ahmed går på högvarv hela vägen och Sandra Hüller stjäl varenda scen hon är med i.
Humor & Satir
Här tror jag många inte riktigt fattar grejen med filmen.
Humorn är konstant, teatralisk och skruvad långt över gränsen. Ibland känns det mer som en sketch än en Oscarsfilm. Katten Maggie är dessutom så uppenbart en halvtaskig docka att man inte vet om man ska skratta eller gråta, kanske är det meningen att man ska göra båda.
Jag tyckte det funkade för det mesta men jag förstår också dem som tycker att det blir för mycket. Satiren om rika män som skiter i forskarna och kör på ”thoughts and prayers” är inte direkt nyskapande, och emellanåt slår Iñárritu in öppna dörrar med slägga.
Mottagandet i USA har varit minst sagt blandat, det är inte alls så positivt mot ländet i väst. Recensionerna har pendlat mellan ”briljant” och ”katastrof”. Personligen tycker jag att det funkar, men tror absolut inte detta är en film för gemene man.
Ljud & Musik
Ljudbilden är en stor del av upplevelsen, det är pampigt, högtidligt och ibland nästan bombastiskt, vilket gör kontrasten mot det idiotiska som händer på duken ännu roligare.
Dialogen är snabb och ofta väldigt kul, tyvärr är det mycket gapande, men replikerna sitter och när Digger börjar citera Bibeln blir det på riktigt både roligt och lite läskigt.
Jag hade dock gärna haft lite fler tystare stunder, mindre teater. Att allt står på max nästan hela tiden gör att man efter två timmar faktiskt blir lite trött i öronen.
Foto & Ljus
Här finns inget att klaga på överhuvudtaget.
Emmanuel Lubezki står bakom kameran, mannen som gjorde BIRDMAN, THE REVENANT och GRAVITY. Den här gången har han filmat i VistaVision, och det syns. Varje bildruta ser ut som en tavla, och ja, jag vet att det är världens mest uttjatade kritikerklyscha. Men det stämmer!
Scenografin av Dennis Gassner är lika imponerande, Diggers palats är löjligt överdådigt, kontoren är kalla och sterila och allt har en drömlik, lite overklig ton. Det är isgrått, blekt och snyggt på ett sätt som gör att allt det absurda känns ännu konstigare.
Ser du den här, se den på bio. På Roxys duk gjorde Lubezkis bilder sig riktigt bra, och det här är verkligen inte en film för mobilskärmen.
Saker att se fram emot
Utan att spoila för mycket, det här är de fyra sakerna jag vill att ni håller koll på.
- Tom Cruise som du aldrig sett honom. Fatsuit, flint, dialekt och noll fåfänga. Han tar i från tårna i varenda scen, och det är rent ut sagt sjukt kul att se en av världens mest kontrollerade filmstjärnor släppa garden så här mycket. Jag flinade mig igenom halva filmen bara åt hans sätt att gå.
- Katten Maggie. Den mest bisarra bikaraktären på bio i år, så jäkla uppenbart fejk, uppenbart döende och uppenbart viktigare för Digger än typ hela Europa.
- Vändningen efter en halvtimme. Jag tänker inte säga ett ord om vad som händer, men försök att gå in så oförberedd som möjligt, undvik trailers och recensioner som säger för mycket (fast nu kanske jag sagt för mycket) och njut av att för en gångs skull bli på riktigt överraskad i en biosalong.
- John Goodman som president. En gnällig, förvirrad och totalt olämplig världsledare som har betydligt större problem med sin egen rumpa än med den annalkande katastrofen. Han har fått några av filmens absolut roligaste repliker.
Gillar du DR. STRANGELOVE, TEAM AMERICA: WORLD POLICE, Roy Andersson eller Ruben Östlund på sitt mest elaka humör finns det massor att hämta här.
Sammanfattning
Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag just har sett, och jag menar det som en komplimang!
När ljuset tändes på Bio Roxy satt halva salongen och flinade och andra halvan såg ut som om de undrade vad fan de just varit med om. Ungefär så tror jag Iñárritu vill ha det.
DIGGER är rörig, högljudd och ibland lite för nöjd med sig själv. Budskapet är tydligt och inte särskilt originellt, och det finns stunder där Iñárritu verkar tro att han är smartare än publiken. Men den är också sjukt snygg, ofta riktigt rolig och fullständigt unik. Det är inte varje dag en Hollywood-storfilm vågar vara så här konstig.
Och Tom Cruise har inte varit så här kul sedan Les Grossman… Blir det en Oscar? Knappast. Men det här är den mest intressanta filmen han gjort på väldigt länge.
DIGGER är rörig, sjukt snygg och helt jävla galen, älska den eller hata den, men se den!
Filmen distribueras i Sverige av Warner Bros. och hade svensk biopremiär den 2 oktober 2026.